Dikter

Harriet Löwenhjelm uppfattades som modern när hon slog igenom 1927 med dikter som var skrivna ett decennium tidigare eller mer. I hennes ironiska, humoristiska och mångbottnade dikter bryts stämningar och stilar. Det till synes vardagliga och banala förenas med det djupt existentiella. Dikterna, som Harriet Löwenhjelm kallade för ”versar”, ger ofta intryck av att vara ett slags parafraser, omskrivningar och parodiska kommentarer till traditionen. Som ung kvinna stod hon på flera sätt utanför det sociala och kulturella etablissemanget. Hennes originalitet var sådan att hon tenderade att uppfattas som alltför avvikande för att kunna göra sig gällande. Men utanförskapet var samtidigt en tillgång och med tiden fick hon erkännande. Man såg att det avvikande var nyskapande.

Utgivningshistorik

Året efter Harriet Löwenhjelms död, 1919, publicerades hennes Dikter tryckta i 200 exemplar på Handpresstryckeriet i Råsunda, redigerade av vännen Elsa Björkman och kusinen Christer Mörner. En extraupplaga kom 1920. Denna första utgåva innehöll 29 dikter. Med tiden fick boken en viss uppmärksamhet och 1927 publicerades en utökad upplaga på Norstedts förlag. Den innehöll 108 dikter och blev Harriet Löwenhjelms genombrott, nio år efter hennes död. Ännu en utgåva av Dikter kom 1941, nu utökad till 123 dikter. Den har sedan bestått och tryckts i 15 upplagor. Ambitionen med denna utgåva av Harriet Löwenhjelms Samlade dikter, är att samla alla kända dikter i ett band. Tre diktsamlingar har Harriet Löwenhjelm själv auktoriserat: Konsten att älska (1913), ”Sonettboken” (1915) och ”Manuskriptboken” (1917). Konsten att älska refuserades av Norstedts förlag, men Harriet Löwenhjelm lät trycka den i 50 exemplar som hon sålde till vänner och bekanta. Konsten att älska blev därmed den enda bok som Harriet Löwenhjelm gav ut under sin livstid. ”Sonettboken” är en egenhändigt inbunden bok där dikterna illustrerats med träsnitt och tuschteckningar. Under 1917, då Harriet Löwenhjelm insåg att döden närmade sig, samlade hon ett trettiotal av sina dikter i en skrivbok och illustrerade dem med laveringar. Denna bok har kommit att gå under namnet ”Manuskriptboken”. 

Skapandets villkor

I Harriet Löwenhjelms dikter återfinns en problematik som kretsar kring skapande och skapandets villkor och som är vanligt förekommande hos kvinnliga författare i början av 1900-talet. Hennes bakgrund var priviligierad men också hämmande. Som kvinna och aristokrat var det närmast otänkbart för henne att vara självutlämnande eller kontroversiell, att offentligt träda fram som poet och konstnär, eller att vara yrkesarbetande och självförsörjande. Harriet Löwenhjelm styrdes av konventioner som hörde hemma i 1800-talet men som dock oundvikligen höll på att lösas upp. Nya möjligheter öppnade sig, inte minst för kvinnorna. På olika sätt försökte hon förhandla mellan kraven på anpassning och möjligheterna till större livsutrymme.

Exotism, romantik och livskänsla

I Harriet Löwenhjelms dikter finns en exotism som delvis kan förklaras mot bakgrund av en resa som hon gjorde med sin far till Ceylon (Sri Lanka) vintern 1904–1905, där den nygifta systern Amelie drev en teplantage tillsammans med sin man. Men mötet med österlandet som ett område för romantik, exotiska gestalter och märkliga företeelser hade redan skett i sagan, leken och dikt- och bildkonsten. Intresset för exotiska, främmande kulturer låg i tiden. Det nostalgiska sökandet begränsades inte bara till rummet, utan man sökte sig också bakåt i tiden, till det naiva, äkta och ursprungliga, till det som till synes var oberört av den moderna utvecklingen. Nostalgin kan länkas till en melankoli, till främlingskap och alienation och till det trötta, spända sekelskiftesjaget, dandyns och flanörens spleen. Det fanns en längtan efter något som gått förlorat: känslan av gemenskap och sammanhang bortom intighet, förlust och splittring. Som motvikt finns i Harriet Löwenhjelms diktning – som i så många andra samtida författarskap – den vitala och primitiva livskänslan i sig. Tillståndet före eller bortom civilisationen förhärligas och det finns ett motstånd mot att låta sig socialiseras in i en begränsande roll, ibland formulerat i termer av ett motstånd mot att bli vuxen. Barnet kan stå för det naturliga, ursprungliga och oförställda, med en särskild närhet till livet.

Symboliska dimensioner

Harriet Löwenhjelms dikter har rötter i 1890-talets romantik, individualism och sensualism och dess hyllning till fantasi och skönhet. Men den nya tiden karaktäriseras av krav på nytta, rationalitet, effektivitet och likriktning. Så framställs ofta aristokraterna i Harriet Löwenhjelms dikter som motsatsen: romantiska, världsfrämmande, excentriska, onyttiga, dekadenta och fantastiska. De  får förkroppsliga en modern alienation. Men även andra människor som på ett eller annat sätt står utanför det krävande samhället, får gestalta detta främlingskap. I takt med omvärlden är de tragikomiska eller hemfallna åt eskapism och melankoli. Människor i Harriet Löwenhjelms dikter är på detta sätt ofta typer och hennes diktning antar över huvud taget ofta symboliska dimensioner. Därför är Bibelns berättelser återkommande i kraft av sitt unika symbolvärde. Det finns en strävan bort från en realistisk verklighetsskildring. Harriet Löwenhjelm gestaltar existentiella grundsituationer, känslor, dröm och fantasi. I detta finns en rörelse bort från de rådande litterära och konstnärliga konventionerna och mot modernismen.

Rolldiktning

Harriet Löwenhjelms diktning brukar beskrivas som rolldiktning och i dikterna finns även ankytning till teatern – något som låg i tiden. Det visar fram det sociala rollspelet och ”glappet” mellan inre och yttre liv, på svårigheten att överskrida detta och att leva ett autentiskt liv. Rolldiktningen vittnar om Søren Kierkegaards och det personliga valets betydelse. Men med friheten och ansvaret att välja följer känslan av otillräcklighet och maktlöshet. Om detta vittnar också jagen i många av Harriet Löwenhjelms dikter: gubbarna i Clondyke och commedia dell´ arteskådespelarna så väl som grevar och baroner. Alla är de små och sårbara samtidigt som de är både grandiosa, banala och sublima.

Boel Hackman

Ur förordet till Harriet Löwenhjelms Samlade dikter 2011.

Länkar till Harriet Löwenhjelms dikter

KONSTEN ATT ÄLSKA och Dess Följder: Hofsamt Utlagdt i Bild och Text; anno 1913

Dikter med dem tillhörande teckningar, valda ur Harriet Löwenhjelms efterlämnade papper

Dikter 1927

På Wikisource finns ett stort antal dikter av Harriet Löwenhjelm

Litteraturbanken har digitaliserat en del av de originalmanuskript av Harriet Löwenhjelm som förvaras på Kungliga Biblioteket.

KONSTEN ATT ÄLSKA och Dess Följder: Hofsamt utlagdt i Bild och Text (1913)

Konsten att älska och dess följder var den enda bok Harriet Löwenhjelm gav ut under sin livstid. Boken refuserades av Norstedts förlag men Harriet Löwenhjelm lät själv bekosta tryckningen av den i 50 exemplar. Det sägs att hon sålde den så dyrt att få hade råd att köpa den. Idag finns boken på KB och Örebro universitetsbibliotek. Ett par är i privat ägo, andra finns med stor sannolikhet inte kvar. De kända dikterna Beatrice-Aurore och Jakt på fågel återfinns i boken, som är illustrerad med 11 inklistrade etsningar.

Sonetter till Nobla Damer och Döda Libertiner

Den egenhändigt gjorda "Sonettboken"  från 1915 innehåller ett 8 sonetter illustrerade med träsnitt och tuschteckningar. Överlämnades till vännen Elsa Björkman som litterär kvarlåtenskap.

Dikter

En samling dikter som även finns utgivna i faksimil under titeln Harriet Löwenhjelms bönbok (Norstedts, 1963).

Manuskriptboken Manuskriptboken kallas den skrivbok som Harriet Löwenhjelm mot slutet av sitt liv 1917 samlade ett 30-tal illustrerade dikter i. Överlämnades till vännen Elsa Björkman med en önskan om att dikterna skulle publiceras.