Bildkonst

Harriet Löwenhjelm ansåg sig alltid, mest markerat i yngre år, främst som bildkonstnär. Det var som sådan hon ville utbilda sig och skaffa sig en identitet som människa och samhällsmedlem. Hon försökte sig i olika genrer och tekniker.

Till Konsten att älska gjorde hon mjukt känsliga etsningar och till sina sonetter skar hon uttrycksfulla träsnitt. Hon målade också akvareller med fina valörer och arbetade med lavering och tempera. Men färgen lockade henne mindre än linjen — teckningen var och förblev hennes främsta konstnärliga uttrycksmedel. Hon efterlämnade tusentals teckningar. Många är skissartade bagateller.

I hennes dagböcker finns en stor mängd miniatyrteckningar, som förefaller vara spontana annotationer om sinnesstämningar och tankar, bilder för sådant hon inte ville eller kunde uttrycka i ord.

Människostudier

Harriet Löwenhjelms bästa bilder visar en stark, originell personlighet och en betydande konstnärlig uttrycksvilja. Figurerna, nästan enbart manliga, dominerar. Landskap och interiörer förekommer, men ofta är miljön bara antydd; den fick inte dra intresset från det väsentliga, människostudiet. I hennes bilder märks en viss påverkan från Jugend och dekadentkonsten, men hon delade inte många unga konstnärers benägenhet att mer eller mindre medvetet följa modevindarna. Hennes artistiska handlag och psykologiska skärpa visar sig i förmågan att fånga en karaktär eller en sinnesstämning genom en kroppsställning eller en gest och att illudera rörelse hos en figur. Även de som sitter eller ligger har ett slags lätthet. Hennes bilder vill berätta något.

Konstnärliga influenser

Sina intryck av äldre och samtida bildkonstnärer från Rembrandt och Watteau till Arosenius och Engström omsatte hon i en syntes, men man undgår inte intrycket av pastisch i en del av hennes konst. Hon försökte sig to m som dalmålare och drömde om att få göra kyrkmålningar. Stor betydelse fick hennes beundran för J Callots gravyrer. Under intryck av dem förklarade hon att hon ville bli "en mästare i det oändligt lilla". Hon utvecklades som bildskapare mot allt större förenkling, samtidigt som hennes teknik blev mer driven. I några av sina bilder, särskilt dem med bibliskt innehåll, har hon med små medel fått fram en visionär monumentalitet. "Genom hennes bästa och djupaste arbeten går ett brett stråk av stor och stilla klassicitet" (G Reimers, Harriet Löwenhjelm som bildkonstnär, ”Ord och Bild” 1962).

Tre ensamfigurer

Stämningen i Harriet Löwenhjelms figurstudier växlar mellan ömhet, patos och bisarr humor — en figur skulle t ex föreställa en "faun i konfirmationskostym". En viktig inspirationskälla för henne var bibeln. Starkt personligt upplevda är bilderna av Jesus, kärleksfullt framställd sådan hon funnit honom hos Callot: "oskyldig, ren och bortkommen". Läsupplevelser ligger bakom hennes illustrationer till Tusen och en natt och Bellmans dikter. Bellman var en av hennes älsklingsdiktare, och hans miljöer i Gamla stan återkommer i några av hennes dikter. Björkman-Goldschmidt har påpekat att tre ensamfigurer så ofta varieras i Harriet Löwenhjelms teckningar att de får karaktären av konstnärinnans egna roller: "den yverborne som hoverar sig", den slagne hudlöse och drömmaren-konstnären, som kyligt och utanförstående betraktar verkligheten.

Bild och dikt tillsammans

"Det är skam att folk inte kan begripa att detta är konst", yttrade Harriet Löwenhjelm en gång om sina bilder. I fråga om sina dikter lär hon länge inte ha haft samma pretentioner. Ändå betingade bild och dikt varandra i hög grad i hennes skapande. Hennes bildkonst har en påfallande litterär prägel. Från början var dikterna ofta ett slags bruksanvisningar till hennes teckningar, men särskilt under senare år gjorde hon också illustrationer till sina dikter, så bl a till sonetterna. När hon sista året på Romanäs samlade det viktigaste av sin litterära produktion i Manuskriptboken med tanke på en postum publicering, tyder det på att hon nu såg dikterna som sin mest bestående insats.

Ur Harriet A D Löwenhjelm, urn:sbl:10125, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Lundström), hämtad 2013-12-12.